Efter tentan i tisdags har jag känt mig helt slut och tom i huvudet. Det är som att de sista krafterna jag hade gick till att stå ut och förmå mig själv att sitta kvar på den i 5,5 timmar. I kursen Teorier om lärande har jag noggrant studerat tre teorier, Skinners behaviorism, Piagets kognitiva konstruktivism och Vygotskijs kulturhistoriska perspektiv. Tre gamla gubbar som jag fått en god relation till genom att läsa deras orginallitteratur. Det har fått mig att fundera på min omgivning och reflektera över allt mänskligt beteendemönster som jag möts av dagligen, i affären, i skolan (och i trafiken…).
När man skådar och synar omgivningen under lupp på det här sättet ser man så många intressanta saker som kanske får en att ändra uppfattning om personer som man tycker att man känner väldigt väl. Det kan både väcka känslor som positiv överraskning och argsint besvikelse. Jag har följt Sissela och dödssynderna på SVT, som jag tycker tar upp roliga och spännande aspekter på hur vi faktiskt påverkas och beter oss i sociala sammanhang utan att tänka på det. Likgiltigheten är en av dödssynderna och den som jag tycker är en av de farligaste och mest skrämmande. Likgiltigheten inför sina medmänniskor eller i relationen till sig själv och de egna livsvalen.
Likgiltighet han vara en skön tillflykt då vi inte orkar ta in fler intryck som vi pumpas med i vårt informationssamhälle. Jag tycker att man kan känna spår av likgiltighet bara genom att se på nyheterna vissa dagar. De dåliga nyheterna liksom hopar sig på varandra, den ena nyheten värre än den andra och tillslut går jag ut i köket eller någon annanstans för att fly in i ett slags likgiltighet – jag vill inte höra mer, inte se fler svältande föräldralösa barn, krigsdrabbade områden, politiska beslut som raserar marken under vanliga människors fötter, avslag på asylansökningar för barn och ungdomar som ser sin sista chans flyga förbi… Men mitt samvete låter mig inte fly en längre stund, tack och lov! Jag gör ett aktivt val och engagerar mig, bryr mig. För varje liten insats jag gör motarbetar jag likgiltigheten och tar mitt ansvar för att försöka bidra till att min dotter och hennes generation ska få slippa betala hela priset för vad tidigare generationer åsamkar världen och mänskligheten. Om alla gör någonting, om än så litet, så kan vi göra mycket tillsammans.
Vygotskij betonar att lärande och utveckling bör ske i ett socialt sammanhang och i interaktion med andra vilket helt enkelt understryket det faktum att vi är sociala flockdjur som blir starkare och växer i grupp. Skinner menar att betydelsen av att bry sig om och ge feedback på våra beteenden är avhängigt då vi utvecklas som individer i grupp. Det är viktigt att förstärka våra positiva och negativa beteenden så att de bra beteendena ökar i frekvens och att de dåliga minskar, att vi anpassar oss till vår omgivnings krav på socialisation. Piaget hävdar även han att vi under hela vårt liv i vår kognitiva utveckling anpassar oss till vår omvärld i en adaptationsprocess som fortgår som en konstant jämviktssträvan till vår värld och verklighet. De här gamla gubbarna är alltså högaktuella idag och inte på något sätt passé.
Det man kan konstatera är att vi människor är sociala djur som fungerar bäst i grupp och att vi är speciellt intellektuellt utrustade i våra hjärnor. Det gäller bara att lära sig att använda utrustningen!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar